Dreams in Reality

Det går mot jul. Jag gilar december, speciellt på Cypern. Det är lite kallt på kvällen så man får mysa under en filt, men på dagen lyser solen varm.  Men december är också lite stressigt. Det är extra många sociala grejer, julfest efter julfest. Härligt men stressigt. Julklappar ska köpas. På mitt jobb så ska 40 julklappar och kassar med julmat organiseras och delas ut. Det är uppvisningen för ett dansprojekt för kvinnor som kommit ut ur trauma på olika sätt. Jag smygstartar lite som skolkurator (från och med januari blir det en dag i veckan). På centret hade vi härlig julfest igår, välsignad kanske är ett bättre ord.  Idag fick vi donationer av mat, mycket mat att ge bort till jul. Mitt i allt det där så får vi chansen att hjälpa en krasslig ettåring till doktorn och lugna en orolig mamma. Jag fick sitta på en trappa och prata i några minuter och känna en samhörighet.  I en tid av mörker för många så hoppas jag på att det Ljus som lyser i mörkret ska synas den här julen. Jag hoppas at

Så har ännu en födelsedag kommit till sitt slut. 27 år. Kunde tro att det var något "jämnare" med allt firande som skett. Överraskningsfest, uppvaktning på jobbet, frukost i sängen, lunch med kollegor, middag med vänner, filmkväll och bad i havet.  Den här veckan firar man i USA thanksgiving, och det är något jag funderat på; tacksamhet. När jag låg och guppade i havet så insåg jag att havet är min plats av tacksamhet. En plats där jag ofta påminns om det jag har att tacka för. Idag är jag tacksam över att ha fått bli ett år äldre och för åren som har gått. Tacksam för allt gott som skett under det senaste året. Jag är tacksam för goda vänner. Tacksam för en kärleksfull familj. Så tacksam för mitt jobb och de jag får lära känna där. Jag är tacksam för drömmar och förhoppningar för framtiden  . Tacksam för de små sakerna. Men mest av allt är jag tacksam till Gud. För allt det andra är tack vare Honom. Jag tänker att det är gott för oss alla att hitta platser av tacksamhet. Och

För någon vecka sedan när jag var i Sverige så sa min fyraåriga systerson så här till mig: "Jag gillar dig! Jag kommer inte glömma dig för du blir så glad när du träffar mig". Han träffade rakt i mostershjärtat. Även om det känns ledsamt varje gång jag kramar mina sötnosar hejdå så är jag glad om jag förmedlar att jag blir glad varje gång jag ser dem. Ikväll så kom det där tillbaka till mig på jobbet. Vi hade en middag på vårt center, som vi har varje månad. 15 underbara kvinnor från olika bakgrund samlades. Jag blev så glad för var av dem när jag såg dem! Jag hoppas att jag och de andra volontärerna lyckades visa det. Att vi lyckades visa hur mycket vi tycker om dem. För är det inte det som det betyder att bli glad när man ser någon, att man gillar dem? Så många gånger har jag kännt värmen och glädjen hos dessa kvinnor, något som gör att jag inte kommer glömma dem. Jag hoppas att det är samma för dem.  Det är gott att visa glädje och omtanke! Och någonstans i mitt huvud snur

Jag och havet, vi har någon sorts samhörighet. På sommaren så finns det inget som känns bättre än att flyta runt i vattnet. Jag gillar att vara omsluten. Liggandes i havet känner jag mig tillfreds med mig själv och med livet. När jag tittar ut över allt det blåa, så är det något som klickar rätt i mig. Ikväll gick jag och B (min rumskompis) på en härlig promenad på stranden medan vågorna skummade runt benen på oss. Havet tjusade mig med sin styrka eftersom jag var trygg på stranden. Återigen, gåendes där med fötterna i vattnet och med vågor som slog så klickade något rätt i mig. Jag kände mig rätt. För att låna orden från en annan blogg, havet får mitt hjärta att sjunga.

Så går den här dagen mot sitt slut, en innehållsrik dag på ett sätt, på andra inte. En dag när droppen kom som fick bägaren att rinna över. En dag när väldigt lite blev gjort. Men mycket blev sagt. En dag med mycket frustration. Men en dag som slutar med hopp. En dag som präglats av något av de jag tycker är viktigast, relationer. En dag när jag fick ett glädjande besked precis i rätt stund. En dag som får sluta med att jag än en gång säger, Gud mitt liv är i dina händer. Jag vet ännu inte vad dagens tankar och samtal leder till, men jag vet att jag nu och alltid är Hans. 

Jag sitter trygg i min lägenhet och klagar på att jag är förkyld. Tittar på min facebook och den svämmar över av bilder, bilder jag inte vill se. Bilder som visar på världens ondska och orättvisa. Jag försöker titta bort. En treårig pojke spolades upp på en strand. Ett krig så fruktansvärt så det inte finns ord. En lastbil fylld med människor som dör av syre brist. Jag vill inte ta till mig. Jag orkar inte försöka förstå. Men jag måste. En liten pojke är död. Många människor har dött. De dog av kriget. Eller så dog de under flykten. Och i media diskuteras det om vi kan ta emot dem. Om? Frågan borde vara hur.   De finns de som pratar om hur och de som redan gör. De är ljuspunkter i en mörk värld. Men det känns inte som det är nog. Jag gråter över en pojke jag aldrig träffat. Jag gråter över min egen brist i att göra det bättre. Herre, förbarma dig över oss!

Sommaren har verkligen kommit till Cypern nu. Det betyder 30+ grader. Det betyder också att en stor mängd av de jag känner är bortresta någonstans, till sitt hemland i många fall. Vi har färre volontärer än vanligt på jobbet och vi har sommaruppehåll för sygruppen och mamma-barngruppen. Livet har en lite lugnare lunk. Värmen gör att produktiviteten går ner. Vilket är helt ok. Men jag får fortfarande gå till centret två dagar i veckan och träffa sköna människor. Men idag så tänkte jag egentligen inte alls skriva om något av det där utan om Frankie. När jag var liten brukade jag ha en speciell känsla precis innan det blev sommarlov. Det liksom fladdrade i magen av frihetskänsla. Nu var allt möjligt! (För mig som barn betydde det främst att jag skulle få ta med mina Barbie på resa eller läsa hur mkt jag ville). Men jag tror de flesta någon gång upplevt den där sommarlovskänslan.  Jag är så tacksam att jag nästan varje dag nu kan ha en aning om den känslan. Jag kan gå ut ur mitt hus och ge

Här på bloggen återkommer jag igen och igen till hur många fantastiska människor det finns och hur det ändå är de små sakerna som förändrar den här världen. Så med risk för att verka tjatig så kommer här ett inlägg om vardagshjältar. Jag har nämligen kommit och tänka på det efter att jag hörde en vacker berättelse om hur en flicka, 13 år, som utsatts för trafficking blivit mottagen med så mycket kärlek av de övriga boende när hon kom. Kan inte berätta allt om det här, men fråga mig gärna när vi ses. Men vad är vardagshjältar då? Jo, sådana som mitt i vardagen sätter värde på andra och gör det där lilla extra. Det är vännen som skickar ett sms just när man behöver ett. Det är kvinnan som hör någon prata hennes språk på gatan och då personen verkar ensam bjuder hem henne på fika. Det är kvinnan som hör att sockerpriset ska gå upp och köper 120 kg och skänker till vårt centre. Det är kvinnan som varje morgon ringer sin smått dementa mamma för att se till att hon går upp och klär på sig

Ibland så glömmer jag på sätt och viss bort var jag bor. Vardagen blir full av, ja vardag och jag rör mig mest mellan jobbet och hemma. Blir kanske lite trött och tar inte riktigt tid att se mig omkring. Det är då det är så bra att få besök! När någon eller några kommer och ser allt med färska ögon. Någon som ser charmen med centret istället för det som behöver fixas. Någon som påpekar att havet är turkost och solen är varm. Som tycker att cafe Nero är världens underbarast plats. För plötsligt så tittar jag upp och ser allt det underbara! Idag så flyttade vi vår kyrka, till en större mer central lokal. Efter det blev jag utbjuden på lunch och satt och njöt av vädret. På väg hem träffade jag andra jag kände och det blev en Cola och mer prat. Sen vandrade jag hem genom en solig stad som var pyntad för palmsöndagen. Och på sina håll stod det redan : "Χριστός Ανέστη" (Kristus är uppstånden). Tänk vad underbart att jag får vara här! Och tänk vad underbart att vi får säga, "ja

När man flyttar så blir det så lätt att man tappar kontakten med människor man varit nära. Det kan kännas tråkigt. Och det finns människor jag saknar att ha i mitt liv. Som jag  önskar jag var närmare nu. Därför uppskattar jag än mer de jag lyckats hålla kontakten med. En sådan person är min vän M. Vi blev vänner i korridoren på väg till en lektion i gymnasiet. Vi diskuterade och testade åsikter på varandra. Hon utklassade oss alla i badminton och blev lycklig av innebandy (inget av det förstod jag mig på :) ). Men jag uppskattade alltid att hon var pålitlig och hon var snäll. Kände mig glad att ha henne som vän. Så flyttade jag till USA ett år och pluggade. M flyttade inom Sverige och träffade sin pojkvän, som sen kom att bli hennes man. Våra liv tog oss åt olika håll.  Men till min stora glädje flyttade M till samma stad som mina föräldrar flyttade till och plötsligt var det lättare att ses igen.  Den här veckan har jag fått glädjen att få låna M från hennes man och gulliga son.  Jag

Har du någon gång haft känslan att något är så vackert att du inte vet vad du ska göra med det? En utsikt som så där riktigt tar andan ur dig. Men det känns som att det inte riktigt räcker att se den, du vill absorbera den. Eller har du haft ögonblick i livet som är små men ändå gör dig sådär glad in i själva själen. Du vill inpränta dem i ditt minne eller hjärta för att ta fram på dagar när det känns lite tomt på sånt. Under helgen som gick hade jag några sådana ögonblick. Har läst gamla brev och lappar som folk som bryr sig om mig har skrivit. Minns andra ögonblick. Och vissa visste jag visst inte då att de var viktiga alls. Idag så gör jag tankekartor och drömmer och planerar för det kommande året på mitt jobb. Försöker fånga ner tankarna och visionerna på papper för att göra det mer konkret. Något att se och ta på under de dagar då inspirationen saknas.

Jag är svagt medveten om att bilar kör förbi på gatan bredvid restaurangen där jag sitter. Som om de befinner sig långt långt borta hör jag människor prata omkring mig. Jag känner solen mot ansiktet. Men trots allt detta så är det en helt annan värld jag befinner mig i. Där öser regnet ner och mysterierna tätnar. Jag har slutat vara jag för att vara en fluga på väggen. Jag är på en resa. Jag får upptäcka nya människor. Får känna nya saker. Jag får skratta och jag får rysa till. Timmarna går. Och plötsligt är det slut. Jag får ta mig tillbaka till den verklighet som är min egen. Fascinerad över de som kan skriva historier sådana som gör att man glömmer tid och rum. Tacksam över de världar de låtit mig besöka. Att läsa är att resa. #läslus

Den här veckan, ja det har inte varit min vecka. Den började med kyla och o-inspiration. Sedan blev det översvämning på centret med allt vad det innebär. 5 centimeter vatten i flera rum. Golv som lossnar. Tyger som blir förstörda. Våta skor. Mycket moppande och många blöta handdukar. I torsdags blev min mobil, mitt körkort och bankort stulna från min väska som jag satt ifrån mig i vår 2nd hand butik. Böket det innebär att inte ha körkort. Att inte ha en telefon att ringa med. Att behöva fixa nytt bankkort. Komma på att telefonen också är ens väckarklocka, musikkälla, chatt, kamera.... Känslan av grämelse. Känslan av att någon tagit något alldeles för nära en. Inte min vecka. Men ändå vet jag att det jag om ett år eller två främst kommer minnas från den här veckan är inget av det där. Det är istället hur Josefine och jag dansade i vattenpölarna på centret och sjöng påhittade sånger. Det är hur människor försökt hjälpa mig efter stölden. Hur jag fick sitta och prata med en grupp int

Idag jobbade jag på centrets kontor på förmiddagen. Det regnade ute och det var allmänt kallt. Efter att ha köpt skrivare och en ny router ihop med Margo så blir jag själv kvar. Värmekällan vi hade på kontoret går sönder pga att den överhettar varje uttag den kopplas ihop med. De tekniska sakerna fungerar inte. Jag fryser. Det regnar in i nästan varje rum, frustrerad försöker jag lägga ut handdukar för att torka upp. Jag fryser lite till. Känns som jag ser en miljon saker som behöver fixas. Jag ser bara frustrationer och inga möjligheter. Jag tar det inte så bra att frysa. Vet att det mesta kommer ordna sig och att jag en varmare dag ser möjligheter. Men vid lunchtid slås jag av kylans negativitet. Som tur är så får jag förmånen att gå igenom alla de donationer som kommit genom kyrkan i söndags. Jag värms upp av att se allt det som människor gett. Tandkräm, shampoo och flingor bland annat. På eftermiddagen får jag förmånen att vara med och ge bort sakerna och se glädjen över att vi id

I tisdags så kom jag efter en lång resa tillbaka till Cypern. Även om jag var glad att vara hemma så kändes det inte direkt så välkomnande då det varit ovanligt kallt och regn den här veckan. Bottenrekordet (inne) i min lägenhet var 8 grader. Nu har det tagit sig och i mitt sovrum har jag med hjälp av varmluftspumpen fått upp det till 20 grader idag, känns underbart! Jobbet har börjat komma igång och jag har fått träffa många av centrets gäster den här veckan, kändes  härligt. De drev med mig medan jag försökte lära mig grekiska och rumänska lite omväxlat. Pratade långa haranger om mig på ett språk jag inte förstod, men de gjorde de på ett kärleksfullt sätt ändå. Jag har tänkt mycket på hur omtanke visas den här veckan. Hur det bästa sättet att visa det ändå ofta är på praktiska sätt. Att göra det till något konkret. Och då är det de små sakerna, som alltid, som gör skillnaden. På något sätt definieras vi av de små handlingar av omtanke vi gör. och ibland de stora. I år vill jag va

Så börjar julledigheten i Sverige gå mot sitt slut. Jag sitter på en buss påväg i mörkret mot Stockholm. Det ligger lite snö i vägkanten.  I natt vid fyra bär det av till flygplatsen. Det blir en lång flygresa hem eftersom jag byter i London. Känns alltid lite vemodigt att lämna Sverige och alla de jag tycker om. Har varit så härligt att träffa familj och vänner. Nu dröjer det tills sommaren. Men samtidigt så ser jag fram emot att åka hem till mitt. Till vänner på Cypern. Och till alla underbara på mitt jobb! Ser fram emot nya utmaningar och möjligheter det här året!  Och du som undrar hur livet är på Cypern är välkommen att hälsa på :) Gott nytt år och god fortsättning!