Dreams in Reality

De senaste dagarna har jag funderat lite på det här med kulturkrockar. När man först flyttar till ett nytt land så är man förberedd på att möta saker som är annorlunda, man ser alla ytliga skillnader såsom att man hälsar annorlunda (på cypern hälsar man med kindpussar). Man tycker skillnaderna är spännande även om en del är jobbiga. Men poängen är att man förväntar sig att stöta på dem och därför är man på sätt och vis mer tolerant. När man bott på en plats i några år börjar man tro att man upptäckt alla. Man känner sig hemma. Men det är då de finns där, de där stora, gömda kulturskillnaderna. De som handlar om tankesätt och attityder. De där kulturella dragen som ligger på ett djupare, mer personligt plan. Vår kultur har format vilka vi är. Och då menar jag inte enbart landskulturer utan även subkulturer. Ibland bär vi med oss flera kulturer som format vilka vi är. Ibland är det väldigt jobbigt att inse att anledning man är irriterad är för att man inte riktigt passar in. Det man sj

Den här veckan började sådär. En trött måndag med glömda nycklar och felköp av sladdar och kanske allra mest präglad av oproduktivtet. Då har min hjärna så lätt för att säga : "Det dåliga varar länge, det som är bra försvinner på ett ögonblick." Jag orkar knappt med mig själv. Men jag vet att det så ofta inte alls är sant. Det är ju så att det är de där små underbara ögonblicken som är de man verkligen minns. Ibland är det något litet som gör en dålig dag till en bra. Tisdag var bättre. Var på centret och fick träffa charmtrollet lilla B. Hans ansikte sken upp som en sol när vi möttes och plötsligt så var det sol i mitt liv. Barn är underbara på det sättet. I den konstiga språkvärld vi befinner oss i är det jag som lär honom grekiska.... Ett annat guldkorn var ett besök på second hand butiken Right here som vi har startat. Och att jag äntligen lämnat in moppen på service. Idag var  första guldkornet fina kollegor som hämtade mig till jobbet när jag nu är mopedlös. Oc

"När någon rör vid en förvandlas man till den man alltid velat vara och kanske en gång var, men nära nog glömde bort. " -Göran Tunström Den senaste veckan har jag funderat lite på det här med att växa som människa. Att utvecklas. Att kanske bli en lite bättre version av den vi var. Hur mycket av den vi är, är stadigt? Vad är kärnan i det som är jag? Jag har en stark tro på att människor kan förändras och utvecklas. Att vi kan lära oss nya sätt att vara. Men som min syster påpekade i somras "Vad är då vi, vad är det då som är jag?". I mitt jobb känns det dock viktigt att tro på förändringen, på möjlighetern inom människan. Där handlar det kanske mycket om att hitta nya sätt att se på sig själv. Jag träffar så många som har en så fast bild av vem de är att livet saknar möjligheter. De har matats, så länge, med en bild om vem de är att de tillslut köpt bilden och mer eller mindre blivit sådana. Men jag tror de kan få nya perspektiv, och få hitta en ny bild av sig