Dreams in Reality

Så går den här dagen mot sitt slut, en innehållsrik dag på ett sätt, på andra inte. En dag när droppen kom som fick bägaren att rinna över. En dag när väldigt lite blev gjort. Men mycket blev sagt. En dag med mycket frustration. Men en dag som slutar med hopp. En dag som präglats av något av de jag tycker är viktigast, relationer. En dag när jag fick ett glädjande besked precis i rätt stund. En dag som får sluta med att jag än en gång säger, Gud mitt liv är i dina händer. Jag vet ännu inte vad dagens tankar och samtal leder till, men jag vet att jag nu och alltid är Hans. 

Jag sitter trygg i min lägenhet och klagar på att jag är förkyld. Tittar på min facebook och den svämmar över av bilder, bilder jag inte vill se. Bilder som visar på världens ondska och orättvisa. Jag försöker titta bort. En treårig pojke spolades upp på en strand. Ett krig så fruktansvärt så det inte finns ord. En lastbil fylld med människor som dör av syre brist. Jag vill inte ta till mig. Jag orkar inte försöka förstå. Men jag måste. En liten pojke är död. Många människor har dött. De dog av kriget. Eller så dog de under flykten. Och i media diskuteras det om vi kan ta emot dem. Om? Frågan borde vara hur.   De finns de som pratar om hur och de som redan gör. De är ljuspunkter i en mörk värld. Men det känns inte som det är nog. Jag gråter över en pojke jag aldrig träffat. Jag gråter över min egen brist i att göra det bättre. Herre, förbarma dig över oss!