Dreams in Reality

För fyra år sedan vid den här tiden så satt jag i mina föräldrars vardagsrum och försökte febrilt få plats med allt jag villa ha med mig i tre resväskor. Vad var viktigast, påslakan eller en till bikini? Hur många böcker borde jag ta med? Ett rum i deras källare var fylld med mina grejer och någon vecka tidigare hade jag sagt hejdå till mitt liv i Stockholm. Jag var redo för något nytt, men vad nervös jag var! Jag skulle åka till ett land jag aldrig besökt för att vara volontär med en organisation som jobbade med kvinnor i utsatthet, det var ungefär allt jag visste. Sex månader var planen. Vet inte vad jag sagt om någon berättat för mig att fyra år senare så skulle jag bo kvar där.  Den 18e oktober 2012 så tog jag flyget till en liten ö i Medelhavet, den ö som jag nu kallar hemma. Cypern.   Vilken välsignelse att jag fick hamna just här! Cypern var lätt för mig att älska, med havet, solen och god mat. Men inget av det hade gjort den här platsen till hemma. De är ju människorna som gör

I somras fick jag en bok av min syster, Maggans lilla starksköra. En bok med krönikor om liv, kärlek, kantstötthet och annat mänskligt. Kan verkligen rekommendera den. Speciellt för dig som ibland känner dig allt annat än stark, men ibland känner dig just stark.  När jag presenterar mig för människor, när de ser mig, så vill jag gärna att de uppfattar mig på ett visst sätt. Jag vill att de ska se mig som stark, kompetent och positiv. Det är så jag vill vara.  Men det är ju självklart inte hela sanningen.  För precis som jag är stark så är jag också svag. Liten, låg eller skör. Ibland slår det ena igenom mer än det andra. Ibland är jag skörare.  Precis som jag kan vara kompetent så kan jag vara inkompetent, det finns så mycket kvar att lära. Precis som jag försöker se livet ur ett positivt perspektiv så finns det dagar när allt jag har är negativet. Varje tanke blir nersmutsad av en negativitet och misstro mot mig själv. Jag får kämpa för att behålla balansen.  Det är svå

Sometimes life just takes you by surprise. Gives you a hand to hold when you least expect it. Takes your breath away. Make your eyes tear up, by pure joy.  Moments that changes everything. Moments that makes you see most things in a different light.  And all you can do, is to smile and be grateful.

Just have hope If you have hope You have quite a lot  Never did I know such a strong force As Hope Hope might bring you over oceans Bring you out on crazy adventures  Hope can keep you holding on to life  Hope can light a candle in the dark Just have hope Hope is the beginning of every dream Hope is where love starts and never ends Hope is like a seed that can grow  Hope is what makes you start over  One more time Just have hope 

Jag älskar att skriva. Att pröva orden. Att känna vad som slår an en sträng i mitt hjärta. Se färger och forma meningar.  Att försöka fånga något eller någon. Att fånga en känsla. Jag skriver så mycket i mitt huvud men tar allt för lite tid att skriva ner det på papper. Någon föreslog att jag kanske borde avsätta tid varje vecka för att skriva. Kanske. Medan jag söker efter rätt form för att utrycka mitt eget skrivande så dyker jag in i andras. I en blogg, eller ännu hellre en bok.

I februari fick jag förmånen att resa till Florida. Jag blev medbjuden på två veckor av underbar härlig semester. Det blev besök på Disney world, besök hos delfinerna från dolphine tale, shopping, fantastiskt god amerikansk mat och lata dagar vid havet. Hann gå till frisören också. Välbehövlig vila från jobb och känslomässig investering i jobbet. Även om Florida i sig själv och allt vi gjorde där var härligt så är det annat som är det som gav mysigaste minnena.  Att åka i bilen mil efter mil när fyra underbara systerdöttrar sjunger för full hals med musiken. Att gå en promenad på stranden med min syster och prata om livet. Retas med svågern. Få skratta så jag går åt. Balansera så många som möjligt på en paddel board. Bara få njuta av älskat sällskap. Välbehövligt.

Vissa dagar så verkligen älskar jag mitt jobb, och andra dagar, ja då kan jag känna lite tvärtom. Det där med att jobba med människor är så omväxlande, just för att människor är omväxlande. Förra veckan så tänkte jag att jag har världens bästa jobb (för att jag antagligen har det), men i eftermiddags så kände jag det inte alls så. Jag hade haft en trevlig planeringsförmiddag så kände mig rätt laddad. Men volontären som skulle jobba med mig idag var sjuk och eftersom jag inte fick tag i någon ersättare så blev jag själv på centret. Det är alltid lite stressande att vara själv, speciellt när det kommer nya människor. Idag var  de som kom så negativa och klagande. Ingenting var rätt. Och jag kände mig väldigt otillräcklig. Och fel och allt det där. De få timmarna centret är öppet kändes plötsligt väldigt långa. Jag vill fokusera på det positiva i människor och i situationer, men idag så trodde jag det skulle bli svårt. Men som tur var så kom det en gäst till centret idag som var rak