26

Comments

Post a Comment

Popular posts from this blog

Kyrie, eleison!

Jag sitter trygg i min lägenhet och klagar på att jag är förkyld. Tittar på min facebook och den svämmar över av bilder, bilder jag inte vill se. Bilder som visar på världens ondska och orättvisa. Jag försöker titta bort. En treårig pojke spolades upp på en strand. Ett krig så fruktansvärt så det inte finns ord. En lastbil fylld med människor som dör av syre brist. Jag vill inte ta till mig. Jag orkar inte försöka förstå. Men jag måste. En liten pojke är död. Många människor har dött. De dog av kriget. Eller så dog de under flykten. Och i media diskuteras det om vi kan ta emot dem. Om? Frågan borde vara hur.   De finns de som pratar om hur och de som redan gör. De är ljuspunkter i en mörk värld. Men det känns inte som det är nog. Jag gråter över en pojke jag aldrig träffat. Jag gråter över min egen brist i att göra det bättre. Herre, förbarma dig över oss!
Read more

Frankie

Sommaren har verkligen kommit till Cypern nu. Det betyder 30+ grader. Det betyder också att en stor mängd av de jag känner är bortresta någonstans, till sitt hemland i många fall. Vi har färre volontärer än vanligt på jobbet och vi har sommaruppehåll för sygruppen och mamma-barngruppen. Livet har en lite lugnare lunk. Värmen gör att produktiviteten går ner. Vilket är helt ok. Men jag får fortfarande gå till centret två dagar i veckan och träffa sköna människor. Men idag så tänkte jag egentligen inte alls skriva om något av det där utan om Frankie. När jag var liten brukade jag ha en speciell känsla precis innan det blev sommarlov. Det liksom fladdrade i magen av frihetskänsla. Nu var allt möjligt! (För mig som barn betydde det främst att jag skulle få ta med mina Barbie på resa eller läsa hur mkt jag ville). Men jag tror de flesta någon gång upplevt den där sommarlovskänslan.  Jag är så tacksam att jag nästan varje dag nu kan ha en aning om den känslan. Jag kan gå ut ur mitt hus oc...
Read more

Mellan bladen

Image
Jag är svagt medveten om att bilar kör förbi på gatan bredvid restaurangen där jag sitter. Som om de befinner sig långt långt borta hör jag människor prata omkring mig. Jag känner solen mot ansiktet. Men trots allt detta så är det en helt annan värld jag befinner mig i. Där öser regnet ner och mysterierna tätnar. Jag har slutat vara jag för att vara en fluga på väggen. Jag är på en resa. Jag får upptäcka nya människor. Får känna nya saker. Jag får skratta och jag får rysa till. Timmarna går. Och plötsligt är det slut. Jag får ta mig tillbaka till den verklighet som är min egen. Fascinerad över de som kan skriva historier sådana som gör att man glömmer tid och rum. Tacksam över de världar de låtit mig besöka. Att läsa är att resa. #läslus
Read more