Fyra år

För fyra år sedan vid den här tiden så satt jag i mina föräldrars vardagsrum och försökte febrilt få plats med allt jag villa ha med mig i tre resväskor. Vad var viktigast, påslakan eller en till bikini? Hur många böcker borde jag ta med? Ett rum i deras källare var fylld med mina grejer och någon vecka tidigare hade jag sagt hejdå till mitt liv i Stockholm. Jag var redo för något nytt, men vad nervös jag var! Jag skulle åka till ett land jag aldrig besökt för att vara volontär med en organisation som jobbade med kvinnor i utsatthet, det var ungefär allt jag visste. Sex månader var planen. Vet inte vad jag sagt om någon berättat för mig att fyra år senare så skulle jag bo kvar där. 

Den 18e oktober 2012 så tog jag flyget till en liten ö i Medelhavet, den ö som jag nu kallar hemma. Cypern.  Vilken välsignelse att jag fick hamna just här! Cypern var lätt för mig att älska, med havet, solen och god mat. Men inget av det hade gjort den här platsen till hemma. De är ju människorna som gör det. 

På Cypern så flyttar människor hit och härifrån hela tiden. Men på något sätt skapar det en välkomnade miljö. Man bjuds med och välkomnas in. Gemenskapen och relationerna, det är det jag kommer sakna mest när jag igen sätter mig på ett flyg påväg mot nästa plats som får bli hemma. 

På engelska finns ett utryck som jag alltid gillat "Home is where your heart is". Och för mig betyder det att hemma är på mer än en plats. Men en del av mitt hjärta kommer alltid vara här, på ön i Medelhavet.