Dreams in Reality

Så går den här dagen mot sitt slut, en innehållsrik dag på ett sätt, på andra inte. En dag när droppen kom som fick bägaren att rinna över. En dag när väldigt lite blev gjort. Men mycket blev sagt. En dag med mycket frustration. Men en dag som slutar med hopp. En dag som präglats av något av de jag tycker är viktigast, relationer. En dag när jag fick ett glädjande besked precis i rätt stund. En dag som får sluta med att jag än en gång säger, Gud mitt liv är i dina händer. Jag vet ännu inte vad dagens tankar och samtal leder till, men jag vet att jag nu och alltid är Hans. 

Jag sitter trygg i min lägenhet och klagar på att jag är förkyld. Tittar på min facebook och den svämmar över av bilder, bilder jag inte vill se. Bilder som visar på världens ondska och orättvisa. Jag försöker titta bort. En treårig pojke spolades upp på en strand. Ett krig så fruktansvärt så det inte finns ord. En lastbil fylld med människor som dör av syre brist. Jag vill inte ta till mig. Jag orkar inte försöka förstå. Men jag måste. En liten pojke är död. Många människor har dött. De dog av kriget. Eller så dog de under flykten. Och i media diskuteras det om vi kan ta emot dem. Om? Frågan borde vara hur.   De finns de som pratar om hur och de som redan gör. De är ljuspunkter i en mörk värld. Men det känns inte som det är nog. Jag gråter över en pojke jag aldrig träffat. Jag gråter över min egen brist i att göra det bättre. Herre, förbarma dig över oss!

Sommaren har verkligen kommit till Cypern nu. Det betyder 30+ grader. Det betyder också att en stor mängd av de jag känner är bortresta någonstans, till sitt hemland i många fall. Vi har färre volontärer än vanligt på jobbet och vi har sommaruppehåll för sygruppen och mamma-barngruppen. Livet har en lite lugnare lunk. Värmen gör att produktiviteten går ner. Vilket är helt ok. Men jag får fortfarande gå till centret två dagar i veckan och träffa sköna människor. Men idag så tänkte jag egentligen inte alls skriva om något av det där utan om Frankie. När jag var liten brukade jag ha en speciell känsla precis innan det blev sommarlov. Det liksom fladdrade i magen av frihetskänsla. Nu var allt möjligt! (För mig som barn betydde det främst att jag skulle få ta med mina Barbie på resa eller läsa hur mkt jag ville). Men jag tror de flesta någon gång upplevt den där sommarlovskänslan.  Jag är så tacksam att jag nästan varje dag nu kan ha en aning om den känslan. Jag kan gå ut ur mitt hus oc...

Här på bloggen återkommer jag igen och igen till hur många fantastiska människor det finns och hur det ändå är de små sakerna som förändrar den här världen. Så med risk för att verka tjatig så kommer här ett inlägg om vardagshjältar. Jag har nämligen kommit och tänka på det efter att jag hörde en vacker berättelse om hur en flicka, 13 år, som utsatts för trafficking blivit mottagen med så mycket kärlek av de övriga boende när hon kom. Kan inte berätta allt om det här, men fråga mig gärna när vi ses. Men vad är vardagshjältar då? Jo, sådana som mitt i vardagen sätter värde på andra och gör det där lilla extra. Det är vännen som skickar ett sms just när man behöver ett. Det är kvinnan som hör någon prata hennes språk på gatan och då personen verkar ensam bjuder hem henne på fika. Det är kvinnan som hör att sockerpriset ska gå upp och köper 120 kg och skänker till vårt centre. Det är kvinnan som varje morgon ringer sin smått dementa mamma för att se till att hon går upp och klär på sig ...

Ibland så glömmer jag på sätt och viss bort var jag bor. Vardagen blir full av, ja vardag och jag rör mig mest mellan jobbet och hemma. Blir kanske lite trött och tar inte riktigt tid att se mig omkring. Det är då det är så bra att få besök! När någon eller några kommer och ser allt med färska ögon. Någon som ser charmen med centret istället för det som behöver fixas. Någon som påpekar att havet är turkost och solen är varm. Som tycker att cafe Nero är världens underbarast plats. För plötsligt så tittar jag upp och ser allt det underbara! Idag så flyttade vi vår kyrka, till en större mer central lokal. Efter det blev jag utbjuden på lunch och satt och njöt av vädret. På väg hem träffade jag andra jag kände och det blev en Cola och mer prat. Sen vandrade jag hem genom en solig stad som var pyntad för palmsöndagen. Och på sina håll stod det redan : "Χριστός Ανέστη" (Kristus är uppstånden). Tänk vad underbart att jag får vara här! Och tänk vad underbart att vi får säga, "ja...

När man flyttar så blir det så lätt att man tappar kontakten med människor man varit nära. Det kan kännas tråkigt. Och det finns människor jag saknar att ha i mitt liv. Som jag  önskar jag var närmare nu. Därför uppskattar jag än mer de jag lyckats hålla kontakten med. En sådan person är min vän M. Vi blev vänner i korridoren på väg till en lektion i gymnasiet. Vi diskuterade och testade åsikter på varandra. Hon utklassade oss alla i badminton och blev lycklig av innebandy (inget av det förstod jag mig på :) ). Men jag uppskattade alltid att hon var pålitlig och hon var snäll. Kände mig glad att ha henne som vän. Så flyttade jag till USA ett år och pluggade. M flyttade inom Sverige och träffade sin pojkvän, som sen kom att bli hennes man. Våra liv tog oss åt olika håll.  Men till min stora glädje flyttade M till samma stad som mina föräldrar flyttade till och plötsligt var det lättare att ses igen.  Den här veckan har jag fått glädjen att få låna M från hennes man och gul...

Har du någon gång haft känslan att något är så vackert att du inte vet vad du ska göra med det? En utsikt som så där riktigt tar andan ur dig. Men det känns som att det inte riktigt räcker att se den, du vill absorbera den. Eller har du haft ögonblick i livet som är små men ändå gör dig sådär glad in i själva själen. Du vill inpränta dem i ditt minne eller hjärta för att ta fram på dagar när det känns lite tomt på sånt. Under helgen som gick hade jag några sådana ögonblick. Har läst gamla brev och lappar som folk som bryr sig om mig har skrivit. Minns andra ögonblick. Och vissa visste jag visst inte då att de var viktiga alls. Idag så gör jag tankekartor och drömmer och planerar för det kommande året på mitt jobb. Försöker fånga ner tankarna och visionerna på papper för att göra det mer konkret. Något att se och ta på under de dagar då inspirationen saknas.