Dreams in Reality

And so it has begun, the season of goodbyes. As most of you know by now I am moving from Cyprus to London this coming summer. I am beyond excited for the next step in my life. To get married and to start a life together with the man that is my kind of wonderful. To do life with him will be an adventure. I am looking forward to new challenges and new beginnings. But before all of that happens, comes the season of goodbyes. Because before I start again in a new place I have to say goodbye to the place that I call home. I will have to say a lot of see you laters to wonderful friends. I will have to decide what things to keep and what things to leave behind. I will have to hand over my job to new people. I will have to say goodbye to the sea and the sun. I will have to say goodbye to the wonderful women and children I meet through my work and trust them into God's hands, as always. What made the season of goodbyes start today is that we emptied our old centre. Tomorrow we give ba...

För fyra år sedan vid den här tiden så satt jag i mina föräldrars vardagsrum och försökte febrilt få plats med allt jag villa ha med mig i tre resväskor. Vad var viktigast, påslakan eller en till bikini? Hur många böcker borde jag ta med? Ett rum i deras källare var fylld med mina grejer och någon vecka tidigare hade jag sagt hejdå till mitt liv i Stockholm. Jag var redo för något nytt, men vad nervös jag var! Jag skulle åka till ett land jag aldrig besökt för att vara volontär med en organisation som jobbade med kvinnor i utsatthet, det var ungefär allt jag visste. Sex månader var planen. Vet inte vad jag sagt om någon berättat för mig att fyra år senare så skulle jag bo kvar där.  Den 18e oktober 2012 så tog jag flyget till en liten ö i Medelhavet, den ö som jag nu kallar hemma. Cypern.   Vilken välsignelse att jag fick hamna just här! Cypern var lätt för mig att älska, med havet, solen och god mat. Men inget av det hade gjort den här platsen till hemma. De är ju människorn...

I somras fick jag en bok av min syster, Maggans lilla starksköra. En bok med krönikor om liv, kärlek, kantstötthet och annat mänskligt. Kan verkligen rekommendera den. Speciellt för dig som ibland känner dig allt annat än stark, men ibland känner dig just stark.  När jag presenterar mig för människor, när de ser mig, så vill jag gärna att de uppfattar mig på ett visst sätt. Jag vill att de ska se mig som stark, kompetent och positiv. Det är så jag vill vara.  Men det är ju självklart inte hela sanningen.  För precis som jag är stark så är jag också svag. Liten, låg eller skör. Ibland slår det ena igenom mer än det andra. Ibland är jag skörare.  Precis som jag kan vara kompetent så kan jag vara inkompetent, det finns så mycket kvar att lära. Precis som jag försöker se livet ur ett positivt perspektiv så finns det dagar när allt jag har är negativet. Varje tanke blir nersmutsad av en negativitet och misstro mot mig själv. Jag får kämpa för att behålla balans...

Sometimes life just takes you by surprise. Gives you a hand to hold when you least expect it. Takes your breath away. Make your eyes tear up, by pure joy.  Moments that changes everything. Moments that makes you see most things in a different light.  And all you can do, is to smile and be grateful.

Just have hope If you have hope You have quite a lot  Never did I know such a strong force As Hope Hope might bring you over oceans Bring you out on crazy adventures  Hope can keep you holding on to life  Hope can light a candle in the dark Just have hope Hope is the beginning of every dream Hope is where love starts and never ends Hope is like a seed that can grow  Hope is what makes you start over  One more time Just have hope 

Jag älskar att skriva. Att pröva orden. Att känna vad som slår an en sträng i mitt hjärta. Se färger och forma meningar.  Att försöka fånga något eller någon. Att fånga en känsla. Jag skriver så mycket i mitt huvud men tar allt för lite tid att skriva ner det på papper. Någon föreslog att jag kanske borde avsätta tid varje vecka för att skriva. Kanske. Medan jag söker efter rätt form för att utrycka mitt eget skrivande så dyker jag in i andras. I en blogg, eller ännu hellre en bok.

I februari fick jag förmånen att resa till Florida. Jag blev medbjuden på två veckor av underbar härlig semester. Det blev besök på Disney world, besök hos delfinerna från dolphine tale, shopping, fantastiskt god amerikansk mat och lata dagar vid havet. Hann gå till frisören också. Välbehövlig vila från jobb och känslomässig investering i jobbet. Även om Florida i sig själv och allt vi gjorde där var härligt så är det annat som är det som gav mysigaste minnena.  Att åka i bilen mil efter mil när fyra underbara systerdöttrar sjunger för full hals med musiken. Att gå en promenad på stranden med min syster och prata om livet. Retas med svågern. Få skratta så jag går åt. Balansera så många som möjligt på en paddel board. Bara få njuta av älskat sällskap. Välbehövligt.

Vissa dagar så verkligen älskar jag mitt jobb, och andra dagar, ja då kan jag känna lite tvärtom. Det där med att jobba med människor är så omväxlande, just för att människor är omväxlande. Förra veckan så tänkte jag att jag har världens bästa jobb (för att jag antagligen har det), men i eftermiddags så kände jag det inte alls så. Jag hade haft en trevlig planeringsförmiddag så kände mig rätt laddad. Men volontären som skulle jobba med mig idag var sjuk och eftersom jag inte fick tag i någon ersättare så blev jag själv på centret. Det är alltid lite stressande att vara själv, speciellt när det kommer nya människor. Idag var  de som kom så negativa och klagande. Ingenting var rätt. Och jag kände mig väldigt otillräcklig. Och fel och allt det där. De få timmarna centret är öppet kändes plötsligt väldigt långa. Jag vill fokusera på det positiva i människor och i situationer, men idag så trodde jag det skulle bli svårt. Men som tur var så kom det en gäst till centret idag som var...

Det går mot jul. Jag gilar december, speciellt på Cypern. Det är lite kallt på kvällen så man får mysa under en filt, men på dagen lyser solen varm.  Men december är också lite stressigt. Det är extra många sociala grejer, julfest efter julfest. Härligt men stressigt. Julklappar ska köpas. På mitt jobb så ska 40 julklappar och kassar med julmat organiseras och delas ut. Det är uppvisningen för ett dansprojekt för kvinnor som kommit ut ur trauma på olika sätt. Jag smygstartar lite som skolkurator (från och med januari blir det en dag i veckan). På centret hade vi härlig julfest igår, välsignad kanske är ett bättre ord.  Idag fick vi donationer av mat, mycket mat att ge bort till jul. Mitt i allt det där så får vi chansen att hjälpa en krasslig ettåring till doktorn och lugna en orolig mamma. Jag fick sitta på en trappa och prata i några minuter och känna en samhörighet.  I en tid av mörker för många så hoppas jag på att det Ljus som lyser i mörkret ska synas den här julen....

Så har ännu en födelsedag kommit till sitt slut. 27 år. Kunde tro att det var något "jämnare" med allt firande som skett. Överraskningsfest, uppvaktning på jobbet, frukost i sängen, lunch med kollegor, middag med vänner, filmkväll och bad i havet.  Den här veckan firar man i USA thanksgiving, och det är något jag funderat på; tacksamhet. När jag låg och guppade i havet så insåg jag att havet är min plats av tacksamhet. En plats där jag ofta påminns om det jag har att tacka för. Idag är jag tacksam över att ha fått bli ett år äldre och för åren som har gått. Tacksam för allt gott som skett under det senaste året. Jag är tacksam för goda vänner. Tacksam för en kärleksfull familj. Så tacksam för mitt jobb och de jag får lära känna där. Jag är tacksam för drömmar och förhoppningar för framtiden  . Tacksam för de små sakerna. Men mest av allt är jag tacksam till Gud. För allt det andra är tack vare Honom. Jag tänker att det är gott för oss alla att hitta platser av tacksamhet. Och...

För någon vecka sedan när jag var i Sverige så sa min fyraåriga systerson så här till mig: "Jag gillar dig! Jag kommer inte glömma dig för du blir så glad när du träffar mig". Han träffade rakt i mostershjärtat. Även om det känns ledsamt varje gång jag kramar mina sötnosar hejdå så är jag glad om jag förmedlar att jag blir glad varje gång jag ser dem. Ikväll så kom det där tillbaka till mig på jobbet. Vi hade en middag på vårt center, som vi har varje månad. 15 underbara kvinnor från olika bakgrund samlades. Jag blev så glad för var av dem när jag såg dem! Jag hoppas att jag och de andra volontärerna lyckades visa det. Att vi lyckades visa hur mycket vi tycker om dem. För är det inte det som det betyder att bli glad när man ser någon, att man gillar dem? Så många gånger har jag kännt värmen och glädjen hos dessa kvinnor, något som gör att jag inte kommer glömma dem. Jag hoppas att det är samma för dem.  Det är gott att visa glädje och omtanke! Och någonstans i mitt huvud snur...

Jag och havet, vi har någon sorts samhörighet. På sommaren så finns det inget som känns bättre än att flyta runt i vattnet. Jag gillar att vara omsluten. Liggandes i havet känner jag mig tillfreds med mig själv och med livet. När jag tittar ut över allt det blåa, så är det något som klickar rätt i mig. Ikväll gick jag och B (min rumskompis) på en härlig promenad på stranden medan vågorna skummade runt benen på oss. Havet tjusade mig med sin styrka eftersom jag var trygg på stranden. Återigen, gåendes där med fötterna i vattnet och med vågor som slog så klickade något rätt i mig. Jag kände mig rätt. För att låna orden från en annan blogg, havet får mitt hjärta att sjunga.

Så går den här dagen mot sitt slut, en innehållsrik dag på ett sätt, på andra inte. En dag när droppen kom som fick bägaren att rinna över. En dag när väldigt lite blev gjort. Men mycket blev sagt. En dag med mycket frustration. Men en dag som slutar med hopp. En dag som präglats av något av de jag tycker är viktigast, relationer. En dag när jag fick ett glädjande besked precis i rätt stund. En dag som får sluta med att jag än en gång säger, Gud mitt liv är i dina händer. Jag vet ännu inte vad dagens tankar och samtal leder till, men jag vet att jag nu och alltid är Hans. 

Jag sitter trygg i min lägenhet och klagar på att jag är förkyld. Tittar på min facebook och den svämmar över av bilder, bilder jag inte vill se. Bilder som visar på världens ondska och orättvisa. Jag försöker titta bort. En treårig pojke spolades upp på en strand. Ett krig så fruktansvärt så det inte finns ord. En lastbil fylld med människor som dör av syre brist. Jag vill inte ta till mig. Jag orkar inte försöka förstå. Men jag måste. En liten pojke är död. Många människor har dött. De dog av kriget. Eller så dog de under flykten. Och i media diskuteras det om vi kan ta emot dem. Om? Frågan borde vara hur.   De finns de som pratar om hur och de som redan gör. De är ljuspunkter i en mörk värld. Men det känns inte som det är nog. Jag gråter över en pojke jag aldrig träffat. Jag gråter över min egen brist i att göra det bättre. Herre, förbarma dig över oss!

Sommaren har verkligen kommit till Cypern nu. Det betyder 30+ grader. Det betyder också att en stor mängd av de jag känner är bortresta någonstans, till sitt hemland i många fall. Vi har färre volontärer än vanligt på jobbet och vi har sommaruppehåll för sygruppen och mamma-barngruppen. Livet har en lite lugnare lunk. Värmen gör att produktiviteten går ner. Vilket är helt ok. Men jag får fortfarande gå till centret två dagar i veckan och träffa sköna människor. Men idag så tänkte jag egentligen inte alls skriva om något av det där utan om Frankie. När jag var liten brukade jag ha en speciell känsla precis innan det blev sommarlov. Det liksom fladdrade i magen av frihetskänsla. Nu var allt möjligt! (För mig som barn betydde det främst att jag skulle få ta med mina Barbie på resa eller läsa hur mkt jag ville). Men jag tror de flesta någon gång upplevt den där sommarlovskänslan.  Jag är så tacksam att jag nästan varje dag nu kan ha en aning om den känslan. Jag kan gå ut ur mitt hus oc...

Här på bloggen återkommer jag igen och igen till hur många fantastiska människor det finns och hur det ändå är de små sakerna som förändrar den här världen. Så med risk för att verka tjatig så kommer här ett inlägg om vardagshjältar. Jag har nämligen kommit och tänka på det efter att jag hörde en vacker berättelse om hur en flicka, 13 år, som utsatts för trafficking blivit mottagen med så mycket kärlek av de övriga boende när hon kom. Kan inte berätta allt om det här, men fråga mig gärna när vi ses. Men vad är vardagshjältar då? Jo, sådana som mitt i vardagen sätter värde på andra och gör det där lilla extra. Det är vännen som skickar ett sms just när man behöver ett. Det är kvinnan som hör någon prata hennes språk på gatan och då personen verkar ensam bjuder hem henne på fika. Det är kvinnan som hör att sockerpriset ska gå upp och köper 120 kg och skänker till vårt centre. Det är kvinnan som varje morgon ringer sin smått dementa mamma för att se till att hon går upp och klär på sig ...

Ibland så glömmer jag på sätt och viss bort var jag bor. Vardagen blir full av, ja vardag och jag rör mig mest mellan jobbet och hemma. Blir kanske lite trött och tar inte riktigt tid att se mig omkring. Det är då det är så bra att få besök! När någon eller några kommer och ser allt med färska ögon. Någon som ser charmen med centret istället för det som behöver fixas. Någon som påpekar att havet är turkost och solen är varm. Som tycker att cafe Nero är världens underbarast plats. För plötsligt så tittar jag upp och ser allt det underbara! Idag så flyttade vi vår kyrka, till en större mer central lokal. Efter det blev jag utbjuden på lunch och satt och njöt av vädret. På väg hem träffade jag andra jag kände och det blev en Cola och mer prat. Sen vandrade jag hem genom en solig stad som var pyntad för palmsöndagen. Och på sina håll stod det redan : "Χριστός Ανέστη" (Kristus är uppstånden). Tänk vad underbart att jag får vara här! Och tänk vad underbart att vi får säga, "ja...

När man flyttar så blir det så lätt att man tappar kontakten med människor man varit nära. Det kan kännas tråkigt. Och det finns människor jag saknar att ha i mitt liv. Som jag  önskar jag var närmare nu. Därför uppskattar jag än mer de jag lyckats hålla kontakten med. En sådan person är min vän M. Vi blev vänner i korridoren på väg till en lektion i gymnasiet. Vi diskuterade och testade åsikter på varandra. Hon utklassade oss alla i badminton och blev lycklig av innebandy (inget av det förstod jag mig på :) ). Men jag uppskattade alltid att hon var pålitlig och hon var snäll. Kände mig glad att ha henne som vän. Så flyttade jag till USA ett år och pluggade. M flyttade inom Sverige och träffade sin pojkvän, som sen kom att bli hennes man. Våra liv tog oss åt olika håll.  Men till min stora glädje flyttade M till samma stad som mina föräldrar flyttade till och plötsligt var det lättare att ses igen.  Den här veckan har jag fått glädjen att få låna M från hennes man och gul...

Har du någon gång haft känslan att något är så vackert att du inte vet vad du ska göra med det? En utsikt som så där riktigt tar andan ur dig. Men det känns som att det inte riktigt räcker att se den, du vill absorbera den. Eller har du haft ögonblick i livet som är små men ändå gör dig sådär glad in i själva själen. Du vill inpränta dem i ditt minne eller hjärta för att ta fram på dagar när det känns lite tomt på sånt. Under helgen som gick hade jag några sådana ögonblick. Har läst gamla brev och lappar som folk som bryr sig om mig har skrivit. Minns andra ögonblick. Och vissa visste jag visst inte då att de var viktiga alls. Idag så gör jag tankekartor och drömmer och planerar för det kommande året på mitt jobb. Försöker fånga ner tankarna och visionerna på papper för att göra det mer konkret. Något att se och ta på under de dagar då inspirationen saknas.