When the leaves fall of the trees I feel like something is falling of me.
I get torn between the part of me who feels so at home and the part of me that wants to leave.
How can I ever explain what I'm missing. So happy with this but still looking for something. Somehow I believe there is more.
More of me. More to do. More of life.

Not sure I make sense. Or that I have to.

Just watching the leaves fall one by one. Making room for winter.

And I, I'm making room for more.

Comments

Post a Comment

Popular posts from this blog

Med solsken i blick

Ibland så glömmer jag på sätt och viss bort var jag bor. Vardagen blir full av, ja vardag och jag rör mig mest mellan jobbet och hemma. Blir kanske lite trött och tar inte riktigt tid att se mig omkring. Det är då det är så bra att få besök! När någon eller några kommer och ser allt med färska ögon. Någon som ser charmen med centret istället för det som behöver fixas. Någon som påpekar att havet är turkost och solen är varm. Som tycker att cafe Nero är världens underbarast plats. För plötsligt så tittar jag upp och ser allt det underbara! Idag så flyttade vi vår kyrka, till en större mer central lokal. Efter det blev jag utbjuden på lunch och satt och njöt av vädret. På väg hem träffade jag andra jag kände och det blev en Cola och mer prat. Sen vandrade jag hem genom en solig stad som var pyntad för palmsöndagen. Och på sina håll stod det redan : "Χριστός Ανέστη" (Kristus är uppstånden). Tänk vad underbart att jag får vara här! Och tänk vad underbart att vi får säga, "ja...
Read more

Kyrie, eleison!

Jag sitter trygg i min lägenhet och klagar på att jag är förkyld. Tittar på min facebook och den svämmar över av bilder, bilder jag inte vill se. Bilder som visar på världens ondska och orättvisa. Jag försöker titta bort. En treårig pojke spolades upp på en strand. Ett krig så fruktansvärt så det inte finns ord. En lastbil fylld med människor som dör av syre brist. Jag vill inte ta till mig. Jag orkar inte försöka förstå. Men jag måste. En liten pojke är död. Många människor har dött. De dog av kriget. Eller så dog de under flykten. Och i media diskuteras det om vi kan ta emot dem. Om? Frågan borde vara hur.   De finns de som pratar om hur och de som redan gör. De är ljuspunkter i en mörk värld. Men det känns inte som det är nog. Jag gråter över en pojke jag aldrig träffat. Jag gråter över min egen brist i att göra det bättre. Herre, förbarma dig över oss!
Read more

Frankie

Sommaren har verkligen kommit till Cypern nu. Det betyder 30+ grader. Det betyder också att en stor mängd av de jag känner är bortresta någonstans, till sitt hemland i många fall. Vi har färre volontärer än vanligt på jobbet och vi har sommaruppehåll för sygruppen och mamma-barngruppen. Livet har en lite lugnare lunk. Värmen gör att produktiviteten går ner. Vilket är helt ok. Men jag får fortfarande gå till centret två dagar i veckan och träffa sköna människor. Men idag så tänkte jag egentligen inte alls skriva om något av det där utan om Frankie. När jag var liten brukade jag ha en speciell känsla precis innan det blev sommarlov. Det liksom fladdrade i magen av frihetskänsla. Nu var allt möjligt! (För mig som barn betydde det främst att jag skulle få ta med mina Barbie på resa eller läsa hur mkt jag ville). Men jag tror de flesta någon gång upplevt den där sommarlovskänslan.  Jag är så tacksam att jag nästan varje dag nu kan ha en aning om den känslan. Jag kan gå ut ur mitt hus oc...
Read more