Dreams in Reality

35 grader varmt, hög luftfuktighet och massor av barn, det är så min vecka ser ut. Camp har börjat på riktigt och det har börjat med en rivstart då varje stuga är fylld med 13 barn i varje. Det har varit hemlängtan, skratt, bus, lekar, barn som bråkar, taskiga kommentarer och ledare som är redo att ge upp. Igår var en lång dag, men någonstans mitt i allt det där så känner jag hur allt har en mening och att jag är precis på rätt plats.

Nu är jag tillbaka i mitt rum på LPC. Jag ligger och lyssnar på fläkten som surrar och på mina tre roomies som fortfarande sover. Så här under första vecka har vi inte frukost förrän nio, det känns lyxigt. Idag tror jag det är lite kyligare och regn men i helgen var det runt 25 och sol. I helgen var jag hos Heather och fick se hur hennes liv är utanför camp, vilket var väldigt kul. Hann med att åka till en marknad här utanför Penn Yan som var väldigt kul och vi var i båda Heathers kyrkor. Hon går till kåren i Elmira och till en pingstkyrka där, de var intressant att se lite skillnader. Nä, nu vaknar Heather som ska ut och gå vilket borde betyda att jag ska gå in i duschen någon gång snart...

Jag hatar verkligen hejdån. På några minuter ska man hantera så många känslor och försöka förstå att man inte kommer ses på så väldigt länge. Idag sa jag hejdå till Ys och hennes familj inför deras flytt till Kina. Kämpade mot tårarna men misslyckades. Kändes sorgligt, men samtidigt kände jag mig lika oförstående för begreppet tid som treåriga M. Tur att det finns en söt liten bebis som bara ler och känner glädje över att kunna vinka, gör det hela mindre dramatiskt. Och som jag kanske sagt förut så är jag väldigt tacksam för skype. I mitt huvud snurrar Jason Mraz sång "Life is wonderful" med strofen "...it takes some good to make it hurt, it takes some bad for satisfaction...". Nu ska jag se ett avsnitt New Girl, har svårt att spara på det :)

Sitter och pluggar till en salstenta i Evidens inom socialt arbete. Vilket egentligen betyder att jag tänker på annat var varannan minut. Som livet, framtiden och på huruvida solen skiner utanför fönstret eller inte. På fredag tar jag examen. Som jag sa till Lovisa när hon kom förbi: Att ta examen är som att vinna på triss, plötsligt händer det. Med skillnaden att jag har pluggat, jobbat, stressat och tidvis bara glidit fram under 3,5 år. Kändes så avlägset att man skulle bli socionom när man först gick in genom dörrarna och inte kände någon alls. Men ändå: plötsligt händer det.

Var på bio ikväll med Pam och Molgan (som faktikst finns på riktigt). I sann Pam och George anda såg vi en chickflick. Det fick mig att fundera lite på det där med "happy endings". När jag ser på film vill jag oftast ha en happy ending och ofta så letar vi(läs jag) kanske efter det i livet med. Men egentligen är det ju inte en happy ending man vill ha utan happy in between. Ja, självklart vill man väl ha ett lycktligt slut men är det verkligen sant att slutet gott allting gott? Vet inte, kanske. Nu är jag trött och vet inte riktigt vad jag säger. Men tror att jag försöker säga att jag är happy in between (eller kanske lite mer än så).

Det börjar gå upp för mig nu att jag faktiskt tar examen om en vecka (!). Känns så konstigt att jag är färdigutbildad socionom, jag har ju precis vant mig vid att vara socionomstudent. När jag var yngre trodde jag att jag skulle känna mig "vuxen" och färdig på något sätt när jag tog examen. Men mer och mer så inser jag att färdig blir man aldrig och livet det är det som händer. Det är nu som jag ska göra allt det där som jag tänkte göra senare. Verkade så underbart härligt när det var på avstånd. Nu känns det visserligen underbart och inspirerande, men också stressande, skrämmande och lite överväldigande. Med många möjligheter kommer många beslut. Läste igenom en uppsats jag skrev i högstadiet och då stod det så här "Jag vill förändra världen, en liten bit i taget". Det är nog det jag fortfarande vill; förändra världen en liten bit i taget. Kanske inte förändra allas värld, men någons. Och allt det tar sin början i hur Gud förändrat min och ständigt gör. De...

Efter att ha läst mina gamla resdagboks inlägg från när jag bodde i DC så kände jag att jag kanske borde börja blogga igen. Det är faktiskt rätt roligt att ha kvar delar av sitt liv i skrift.Så nu är jag här, igen, redo för ett nytt försök. Vi får väl se hur länge det varar. Solen skiner utanför fönstret och sommarvärmen har övertagit Stockholm, men precis som med mitt bloggande är det oklart hur länge det varar. Men å andra sidan kan man inte leva sitt liv i väntan på att saker ska ta slut eller på att något nytt ska börja med för den delen. Det är när det händer som man ska njuta och bara ta slutet (eller nystarten) när det faktiskt kommer och inte långt tidigare.Klart man ska drömma och längta men får inte glömma att det här och nu som gäller. Det vill jag bli bättre på. Någon smart person (jag har glömt vem) sa så här: ”If you spend your whole life waiting for the storm, you'll never see the sunshine...” Jag tror att det stämmer, så nu ska jag njuta av solskenet och ...